Fyyfaan vad jag är trött.
Jag är så trött på att må såhär, så jääävla trött på att gråta. Det känns som det bara rinner på, jag kan inte sluta.
Såhär illa har det inte vart på flera år nu. Jävla terapi som ska hala upp allt på ytan igen. Jag är helt matt i hela kroppen, tänker jättetrögt och vill bara sova. Och det går ju förstås inte -.- Apröv på det.
Min pappa fattar inte dethär alls. Och det kan jag väl iofs förstå, det är inte en lätt situation att tänka sig in i, för det här är ingen enkel känsla. Men att förstå och att visa förståelse är två helt olika saker, och pappa gör varken eller. Han förstår inte varför jag inte vågar kliva på den där bussen, vad som är så läskigt med att kliva av på fel hållplats. Han förstår inte att det läskiga är att inte kunna lita på sig själv. Det känns som att man inte bryr sig om man går av på fel hållplats, men när man väl gjort det får man panik - för det är klart som fan att man ville av på rätt hållplats??!
Han ska med på nästa samtal med psykologerna, jag tror det kommer bli bra. Fast det är så hopplöst långt kvar till den 5e.
Jag pratade med mamma idag :) *stolt* Så nu förstår åtminstonne en av mina föräldrar lite mer. Jag tror det är lättare att berätta sånt för mamma, för hon är inte orsaken till dethär på samma sätt som pappa är. Det kändes bra att få en riktigt såndär mamma-kram idag iaf :) En såndär som gör att allt känns bra igen ett litet tag.
Nu ska jag sluta skriva deprimerande inlägg i bloggen (WEEEI) och gå och göra te istället :D Blue fruit<3 yummie.
Och det är inte SÅ synd om mig som jag får det att låta ;) Jag har något som många andra som går igenom dethär inte har, som inte jag heller hade i början. Jag har någon som verkligen förstår <3 för att inte tala om alla andra som försöker. Och som jag vet finns där <3 Ni gör att jag orkar kliva upp på mornarna, jag älskar er bortom alla rimliga gränser <3
Wuä ;)
Såhär illa har det inte vart på flera år nu. Jävla terapi som ska hala upp allt på ytan igen. Jag är helt matt i hela kroppen, tänker jättetrögt och vill bara sova. Och det går ju förstås inte -.- Apröv på det.
Min pappa fattar inte dethär alls. Och det kan jag väl iofs förstå, det är inte en lätt situation att tänka sig in i, för det här är ingen enkel känsla. Men att förstå och att visa förståelse är två helt olika saker, och pappa gör varken eller. Han förstår inte varför jag inte vågar kliva på den där bussen, vad som är så läskigt med att kliva av på fel hållplats. Han förstår inte att det läskiga är att inte kunna lita på sig själv. Det känns som att man inte bryr sig om man går av på fel hållplats, men när man väl gjort det får man panik - för det är klart som fan att man ville av på rätt hållplats??!
Han ska med på nästa samtal med psykologerna, jag tror det kommer bli bra. Fast det är så hopplöst långt kvar till den 5e.
Jag pratade med mamma idag :) *stolt* Så nu förstår åtminstonne en av mina föräldrar lite mer. Jag tror det är lättare att berätta sånt för mamma, för hon är inte orsaken till dethär på samma sätt som pappa är. Det kändes bra att få en riktigt såndär mamma-kram idag iaf :) En såndär som gör att allt känns bra igen ett litet tag.
Nu ska jag sluta skriva deprimerande inlägg i bloggen (WEEEI) och gå och göra te istället :D Blue fruit<3 yummie.
Och det är inte SÅ synd om mig som jag får det att låta ;) Jag har något som många andra som går igenom dethär inte har, som inte jag heller hade i början. Jag har någon som verkligen förstår <3 för att inte tala om alla andra som försöker. Och som jag vet finns där <3 Ni gör att jag orkar kliva upp på mornarna, jag älskar er bortom alla rimliga gränser <3
Wuä ;)
Kommentarer
Trackback
