En viktig del av mig som jag skrivit pinsamt lite om
Av alla osjälviska, snälla, omtänksamma och lata människor du kan tänka dig tar han priset :) Han är den som jag vet kommer hjälpa mig varje gång jag ber om det, den jag kan dela allt med - jag behöver inte ens berätta för att känna att han förstår, den som känner mig mest (även om jag inte tror han förstår det själv). Han är halva jag. Vi har växt upp närmare än de flesta syskonen och har kommit så himla bra överens så folk tror vi är typ mongon :)
Det finns mycket man säger att man inte kan leva utan.
Men jag kan inte leva utan dig brorsan <3 Du finns alltid med mig och älskar dig mestast i världen :)
Söt är han också :) - Gollum ;D
Fyyfaan vad jag är trött.
Såhär illa har det inte vart på flera år nu. Jävla terapi som ska hala upp allt på ytan igen. Jag är helt matt i hela kroppen, tänker jättetrögt och vill bara sova. Och det går ju förstås inte -.- Apröv på det.
Min pappa fattar inte dethär alls. Och det kan jag väl iofs förstå, det är inte en lätt situation att tänka sig in i, för det här är ingen enkel känsla. Men att förstå och att visa förståelse är två helt olika saker, och pappa gör varken eller. Han förstår inte varför jag inte vågar kliva på den där bussen, vad som är så läskigt med att kliva av på fel hållplats. Han förstår inte att det läskiga är att inte kunna lita på sig själv. Det känns som att man inte bryr sig om man går av på fel hållplats, men när man väl gjort det får man panik - för det är klart som fan att man ville av på rätt hållplats??!
Han ska med på nästa samtal med psykologerna, jag tror det kommer bli bra. Fast det är så hopplöst långt kvar till den 5e.
Jag pratade med mamma idag :) *stolt* Så nu förstår åtminstonne en av mina föräldrar lite mer. Jag tror det är lättare att berätta sånt för mamma, för hon är inte orsaken till dethär på samma sätt som pappa är. Det kändes bra att få en riktigt såndär mamma-kram idag iaf :) En såndär som gör att allt känns bra igen ett litet tag.
Nu ska jag sluta skriva deprimerande inlägg i bloggen (WEEEI) och gå och göra te istället :D Blue fruit<3 yummie.
Och det är inte SÅ synd om mig som jag får det att låta ;) Jag har något som många andra som går igenom dethär inte har, som inte jag heller hade i början. Jag har någon som verkligen förstår <3 för att inte tala om alla andra som försöker. Och som jag vet finns där <3 Ni gör att jag orkar kliva upp på mornarna, jag älskar er bortom alla rimliga gränser <3
Wuä ;)
18 år
Jag heter Anna Alexandra Söderborg och föddes den 13onde februari 1991, jag var första barnet och mina föräldrar var ganska unga (mamma 22, pappa 23). Vi bodde i Bromma när jag var bebis, men när jag var ungefär 1,5 flyttade vi till Hagsätra för jag fick en lillebror att busa med, så vi behövde en större lägenhet.
Jag gick på dagis i närheten, var "kär" i en kille som hette Ramendra som jag lekte med på eftermiddagarna och bodde hos mormor och morfar på helgerna, när mamma och pappa jobbade. Jag började tidigt att intressera mig för musik, och ville bli sångerska när jag blev stor.
När jag var 5 flyttade vi till Segeltorp, till ett parhus med jättestora fönster och 6 meter i tak. 3 år senare fick jag och Andreas ett syskon till, hon fick heta Niki. Vi tyckte att hon var en hemsk unge som bara skrek och fick all vår uppmärksamhet, och var antagligen ganska taskiga mot henne, fast i mitt minne är det hon som är taskig mot oss. eeeh.. haha :)
Jag gick 6års och 1an på en liten skola som hette Skansberget (blä), sen gick jag 2an och 3an på Utsäljeskolan (blä blä) och hamnade tillsist rätt, i Segeltorpsskolan, där jag gick resten av grundskolan och träffade de underbaraste människorna som finns, Beatrice Lyrén och Lisa Hamberg <3
Hemma bråkade mina föräldrar massor vid det här laget, och mycket gick ut över mig, för jag försökte alltid gå emellan, jag ville inte att de skulle bråka. Jag mådde så klart skit av det, och relationen mellan mig och min mamma var usel - hon har nämligen en sjukdom som gör henne väldigt arg och väldigt oempatisk, så jag fick höra mycket som man inte ska behöva höra från sin mamma. Pappa fanns däremot där för mig och bandet mellan oss är fortfarande väldigt starkt. Honom kan jag prata om allt med - jag vet att han förstår.
I ett sista försök att rädda förhållandet flyttade vi till en villa några kilometer bort, men det funkade ju självklart inte. Jag menar vafan? Trodde de att det var huset fel att de bråkade eller? *suck*
Anyway. Jag och pappa flyttade iaf till en hyresrätt i Hökarängen, medan resten av familjen stannae i villan.
Det hände saker direkt efter mina föräldrars skilsmässa, som gjorde att jag utvecklade något som heter panikångest. Jag berättade inte om det för någon på över ett år, sa inte till någon att jag kunde sitta hopkurad mot kylskåpet i flera timmar och tro att jag höll på att dö. Jag ville inte vara till besvär.
Sommaren -06 förändrades mitt liv på många sätt, jag åkte utomlands utan familjen för första gången, kom närmare min mamma igen och blev tillsammans med en underbar kille. Jag började väl helt enkelt bli lite vuxnare, fast jag märkte det inte då.
Min pappa träffade en ny tjej också, Viveka. De hade bara varit tillsammans i 6 månader när Viveka blev med barn och de bestämde sig för att behålla det. Så nu skulle vi helt plötsligt börja leta lägenhet tillsammans och starta en ny familj.
Hösten -07 flyttade vi till Habbarby sjöstad och två veckor senare föddes Mikael. Och jag började gymnasiet. Och jag och min kille hade börjat bråka en hel del.
Det vart stressigt förstås, och jag mådde tidvis väldigt dåligt och fick panikångest igen.
Det här låter väldigt deppigt märker jag, men så är det ju naturligtvis inte. Jag hade mycket kul också under den här tiden. Jag har fantastiska kompisar, står nära min äldsta lillebror och hade en pojkvän som jag verkligen älskade och som älskade mig lika mycket tillbaka. Men när jag skriver så är det det jag tänker på, för det är det som format mig mest, positivt och negativt. (Jag lovar, jag ska inte låta så emo i resten av bloggen ;) haha)
Nåja. Jag och killen gjorde slut i augusti 2008. Det var tufft och det tog mig lång tid att komma över det. Men the first cut is the deepest heter det ju, så det är väl smällar man får ta :)
Men det gjorde å andra sidan att jag fick mer tid till annat som jag lagt åt sidan lite för mycket. Jag började sjunga mer rutinerat, började skriva sånger och köpte en ministudio. Och så köpte jag min första gitarr <3 som jag spelat sönder mina stackars fingrar på :)
Sommaren 2009 var den bästa i mitt liv, jag har aldrig kännt mig så levande som jag gjorde den här sommaren. Hela kroppen darrade av lycka och jag var förundrad över hur otroligt underbart mitt liv var. Jag hann hjälpa mamma med den nya fina trädgården, åka till Gotland med mina två bästaste bästa kompisar och släpa med mig Linnea till släkten i Grekland, där vi rutinerat söp skallen av oss varje kväll (nej då hahaha) och bara njööööt!
Ja. Det var väl typ det :) Det är jag.
Gotland 2009. Bea, Lisa, jag :D
