Uuusch.
Idag var en såndär jobbig dag som man helst vill låta bli att skriva om, låta bli att tänka på. Men att försöka ignorera saker har ju inte funkat de senaste 4 åren, så jag antar att det inte hjälper nu heller. Det kanske är bättre att skriva om det, så man får bearbeta det, få lite perspektiv..
Jag sov hos Alex igår och vi hade jättetrevligt och allt. Men det var väl den nya miljön eller något som gjorde att jag fick de där jagade känslorna, jag bli typ rastlös och känner att jag måste hem, det känns som att jag håller på och dö, och det enda man kan tänka är att man vill hinna se allas ansikten en gång till.
Det är så löjligt när man tänker på det efteråt. Jag mår ju bra fysiskt, och jag hade kul. Men det är väl som det är det här, det är bara att anpassa sig tills man lyckats komma över det. Blä på det.
Aja, så jag pratade med Lisa och vi bestämde att jag skulle åka till henne. Men på bussen på väg dit fick jag nån typ black-out. Ena stunden hade jag just satt mig på bussen, och i nästa hade jag redan åkt förbi min hållplats. Jag fick panik och ringde Lisa och grät, visste inte om jag hade svimmat igen eller om jag bara hade typ... glömt att jag skulle av.
Jag kom fram tillslut iaf och då vart allt bättre :) <3 Fick prata av mig och sånt, och det gör sån enorm skillnad så det finns inte. Tack för att du finns <3 <3 <3 två psykfall är bättre än ett ;)
Etersom jag fortfarande är typ HELT avtrubbad och har svårt att bara fästa blicken så kom vi fram till att det är en rätt pissig idé att dra på fest :P Så det bli tjejkväll hemma :) Vi har målat naglarna lila och läst ur en bok som heter "Vägar ut ur sorgen". Det känns bra att läsa sånt och få veta att man är långt ifrån ensam. Ensamheten är det värsta med det här.
Nu ska vi smälla i oss glass (chipsen har vi redan ätit upp.. ehum..) och kolla på TV. :)
WUÄJDÅ!
Jag sov hos Alex igår och vi hade jättetrevligt och allt. Men det var väl den nya miljön eller något som gjorde att jag fick de där jagade känslorna, jag bli typ rastlös och känner att jag måste hem, det känns som att jag håller på och dö, och det enda man kan tänka är att man vill hinna se allas ansikten en gång till.
Det är så löjligt när man tänker på det efteråt. Jag mår ju bra fysiskt, och jag hade kul. Men det är väl som det är det här, det är bara att anpassa sig tills man lyckats komma över det. Blä på det.
Aja, så jag pratade med Lisa och vi bestämde att jag skulle åka till henne. Men på bussen på väg dit fick jag nån typ black-out. Ena stunden hade jag just satt mig på bussen, och i nästa hade jag redan åkt förbi min hållplats. Jag fick panik och ringde Lisa och grät, visste inte om jag hade svimmat igen eller om jag bara hade typ... glömt att jag skulle av.
Jag kom fram tillslut iaf och då vart allt bättre :) <3 Fick prata av mig och sånt, och det gör sån enorm skillnad så det finns inte. Tack för att du finns <3 <3 <3 två psykfall är bättre än ett ;)
Etersom jag fortfarande är typ HELT avtrubbad och har svårt att bara fästa blicken så kom vi fram till att det är en rätt pissig idé att dra på fest :P Så det bli tjejkväll hemma :) Vi har målat naglarna lila och läst ur en bok som heter "Vägar ut ur sorgen". Det känns bra att läsa sånt och få veta att man är långt ifrån ensam. Ensamheten är det värsta med det här.
Nu ska vi smälla i oss glass (chipsen har vi redan ätit upp.. ehum..) och kolla på TV. :)
WUÄJDÅ!
Kommentarer
Trackback
